En vaknande stad och ett gråtande hjärta

Mina steg tar mig vidare genom en vaknande stad.

Jag går och förundras. Över hur mycket vi tar för givet ibland och hur mycket de där små små gesterna kan säga för dem som vet var man ska titta.

* De möts, han tar ett steg mot henne, för att kanske känna närheten till henne eller hennes doft i sina näsborrar. De ser ut som älskande. Glädjen över att se henne finns där i hennes ansikte, men också något annat. en oro. Hennes ansikte är en stridsmask utav likgiltighet medan känslorna spelar i hennes ögon. Hastigt höjer hon en hand och tar ett steg tillbaka. På en milisekkund har hon byggt en mur där tidigare ingen fanns. Stilla skakar hon på huvudet och försöker torka sina tårar innan hon fortsätter gå. Han står kvar och tittar efter henne, gör ett halvhjärtat försök att gå ifatt henne men kapitulerar. Han vänder sig bort och snart är det bara avstånd mellan dessa två hjärtan som tidigare klappade ihop men nu inte kan gå ifrån varandra snabbt nog. Är det sista gången de talar? Är det sista gången de ser varandra? Som en silhuett som snabbt försvinner.

Vad hände mellan dem?

Var det ett löfte som sveks? Ett snedsteg som gjordes? Ett misstag som upprepades? En lögn som drogs fram?

Jag vet inte
vet de?
Jag frågar inte, även om jag vill.

De gråtande ögonen hos någon jag aldrig pratat med men som jag vet alldeles för mycket om får mig bara att titta bort och fundera...

Varför vi gör som vi gör ibland?
Varför vara så klumpiga och oförsiktiga med det som vi gråter över när vi inte längre äger det?